Internationella kvinnodagen i mitt liv

Jag är feminist!

Jag vill att det ska synas i min vardag. Jag hoppas att det gör det. Att jag inte fastnar i invända mönster och föreställningar, utan reflekterar och agerar medvetet. I mitt arbete i F! är det på nåt sätt enklare, för det är stora frågor, viktiga. Våld i nära relationer, anti-militarism, anti-rasism, sextimmars arbetsdag, miljö och naturmedvetenhet, en likvärdig skola för alla och så vidare.

Men hur märks dessa frågor i min vardag? Hur uppfostrar jag mina barn till feminister, hur visar jag min omgivning vad det innebär, mina kollegor, släktingar och vänner. Jag vill ju visa världen att feminism är det enda vettiga om vi ska få en bättre värld. Då räcker det inte att skriva debattartiklar och hålla styrelsemöten och prata med andra feminister. Jag måste leva som jag lär. Såklart! Det ska ju alla göra.

Men jag får på något sätt prestationsångest. Men jag tycker:

  1. Ropa inte på min son och hans kompisar med ”Grabbar”. De har namn.
  2. Dela inte upp barnen efter flickor och pojkar, det finns så många andra sätt att gruppera på. Färg på byxorna till exempel.
  3. Mina fina ungar är minst lika olika, lika, osams, eller sams, oavsett vad de har mellan benen.
  4. Vi måste ställa lika krav på alla i familjen att delta och ta ansvar för dess välmående.
  5. Alla får gråta i mitt hus.
  6. Alla får kramas i mitt hus.
  7. Ingen får prata skit om minoriteter i mitt hus.
  8. Även mammor kan glömma bort och missa saker.

Idag och #allaandra364dagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *