Mina tankar om det som ligger närmast hjärtat, eller pannloben.
Där jag står är det regn
Ett stilla regn
Stilla, men så fullt av rörelse
I min uppåtvända hand faller en droppe
och en till
Oregelbundet landar små sfärer av kyla i min varma handflata
Ett möte, en kollision
Men ytan är opåverkad, i handflatan syns ingenting, det fuktiga går att torka bort
Det är bara känselnerverna som berörs
Där jag står är det regn
Solen är någon annanstans
Just nu
I det lilla bor det stora
I det enkla ryms det djupa
En solstråle
En snödroppe
En kopp te
En vänlig hand
Titta noga så du inte missar underverken
Till faster och farbror i Götet
Det kommer ett slag
Helt oväntat
Varför lämnar du inte?
Jag vet inte vad som slår, annars skulle jag sticka direkt
När känslorna kommer är det som en våg
Högt upp och djupt ner
Ibland går vågen genom ett smalt rör
Det finns ingen höjd, och inget djup
Ibland går den i en fors
Den studsar mot en oväntad sten
Den stannar mot en gren som ramlat
Vågen har inget slut, men den är olika
Den går inte att fånga
Det är konstigt med känslor
Det känns
Att jag lever
Mot kinden andas näsan med varma puffar
En hand ligger i ett hår
En tumme rör sig sakta i en handflata
Bröstkorgarna hittar sin långsamma rytm
Det är trassligt och varmt
Det är stilla
Dagen är slut och kvällen ska börja
Det är vila
Det är kärlek
Min kropp är stilla
Som en sten
Mina tankar fladdrar, de yr och skuttar, som en fjäril i lavendelrabatten eller ett barn som just fått nya vårskor. De är på jakt efter något att stanna vid.
Utanför rusar stormen, den sliter i fönsterspringan som för att ta sig in. Den piskar med magnolians grenar, den knuffar på solstolen. Den jagar vidare efter en gul plasthink med trasigt handtag.
Min kropp är stilla
Som en sten