Gå om intet av Sandra Gustafsson.
Reflektioner med inslag av avslöjanden.
Jag fastnar för Sara. Tobias har jag ingen tilltro till. Ett hemskt brott har begåtts, men det är hennes personliga historia jag fastnar vid. Ett livsöde som jag känner igen på flera sätt. Brodern är en bifigur, jag minns inte ens hans namn utan att läsa på baksidan.
Sandra Gustafsson skriver obarmhärtigt mot läsaren, allt är inte vad det verkar. Våra föreställningar knuffas på i flera steg. Inte ens när jag lägger ifrån mig boken är jag säker.
Det är många offer i historien. Många som blivit svikna och som försöker förhålla sig till sitt liv på det bästa sätt det kan. Det är sorgligt, det är gripande. Men även om jag vet att Tobias gör sitt bästa, så kan jag inte känna med honom. Det är på Saras sida jag står. Jag reflekterar över vad det säger om mig.
Sara anpassar sig till sina män. För att bli älskad. Flera gånger känns det fel. Flera gånger gör hon det igen. Jag kommer på mig med att undra hur det gick för henne. Fick hon hjälp, dömdes hon, slapp hon Tobias?
Jag känner också en sorg för mamman. Vilket bedrövligt liv hon får via sina barn. Hur hanterar hon det? Skuld och misslyckande för sin roll?
Kvinnornas öden med männen som fond, så läser jag och minns Gå om intet. Hur läser du den?
KRAM
