Det går så bra. Jag mår så bra. Schemat har varit fullt med roliga saker, lite jobbigt att aldrig vara hemma nån kväll, men det blir en annan gång. Jag har sagt tack och hej till läkare och arbetsterapeut och jobbat heltid med föräldraledighet i några veckor. Så himla väl fungerande, har jag tänkt.
Och så kom det en helg, med logistikproblem, en superkul fest, och en missad möjlighet. Tvätt och matbeställning klarades med nöd och näppe, jag hamnade i sängen vid sextiden, med tankarna på en söndag för två och ett halvt år sen. Tårar och några otrevliga ord som ville sägas. Det blir självklart vila på måndagen. Nåt har jag väl lärt mig…
Barnen landar i huset och jag blir illamående av att tänka ut och fixa kvällsmat, vi klarar det med till slut. Tisdag är det dags för barnmorgon. Ena är trött och hängig så det blir VAB. Så skönt. Jag inser att jag inte var redo för jobb den dan heller, eller idag onsdag. Natten har spenderats med att fundera på vad jag ska rensa bort från nästa vecka och när jag ska jobba igen. Tungt. Skit.
Så har jag iaf börjat meddela. Plocka bort det som hamnade längst ner på listan. Bestämt mig för att skippa några saker till, men inte kunnat säga det högt riktigt än.
Och nu sitter jag nära sjuka barnet och mår bra av kroppskontakt, men katastroftankar är också nära. Det är bra att minnas att det gått rätt mycket upp och ner förut. Livet är inte statiskt.
Nu ska jag ta mig tillbaka till det som gör att jag får energi. Och ta bort det som tar energi. Ett problem är att bland annat mitt jobb just nu tar energi och nästan allt det som fyller kalendern i övrigt ger energi, tills det blir för mycket och jag, som nu, trillar över kanten.
Flera gånger förut har vab kommit lägligt i mitt liv, för att hinna ikapp med tvätten eller bara kunna andas och ta en eftermiddagsslummer på soffan. Jag gissar att jag inte är ensam om denna upplevelse, och det är nåt som är fel när en ska önska att nån blir sjuk för att kunna vara hemma lite.