Mina tankar om det som ligger närmast hjärtat, eller pannloben.
När känslorna kommer är det som en våg
Högt upp och djupt ner
Ibland går vågen genom ett smalt rör
Det finns ingen höjd, och inget djup
Ibland går den i en fors
Den studsar mot en oväntad sten
Den stannar mot en gren som ramlat
Vågen har inget slut, men den är olika
Den går inte att fånga
Det är konstigt med känslor
Det känns
Att jag lever
Jag är förundrad över att diskussionen om en försäkring från samhället på allvar förs med individens upplevelser som enda argumentation. Nu senast var det krönikan Vi skulle aldrig dela lika på föräldraförsäkringen i Expressen som fångade min uppmärksamhet. Den behandlar ett speciellt fall. Nämligen skribentens personliga erfarenheter av just sin familj. Det är självklart inget underligt perspektiv. Men om vi lyfter blicken från de enskilda fallen först, och tittar på det samhälle vi lever, och även funderar på hur vi vill ha det.
Det samhälle som jag ser som feminist, och givet bland annat SCBs statistik, ser kvinnan som den främsta föräldern och mannen som en bonus. Vi har kommit långt, men fortfarande ser det övervägande ut så här. Kvinnorna vabbar mest, tar ut mest föräldradagar och är de som oftast går ner i tid under småbarnsåren. Kvinnorna sköter finkläderna, flätorna, nya stövlar och kalasinbjudningar. Mammor ses fortfarande som högre risk att anställa eftersom de har högre frånvaro, kvinnor i stort eftersom de kanske kommer att skaffa barn. Detta gäller inte i samma utsträckning för pappor, och inte alls för barnlösa män. Det är fortfarande uppdelat i flick- och pojkleksaker fast vi tänker att vuxna kan ’leka’ med samma oavsett kön. Fortsätt läsa ”Individuell föräldraförsäkring”
Mot kinden andas näsan med varma puffar
En hand ligger i ett hår
En tumme rör sig sakta i en handflata
Bröstkorgarna hittar sin långsamma rytm
Det är trassligt och varmt
Det är stilla
Dagen är slut och kvällen ska börja
Det är vila
Det är kärlek
Min kropp är stilla
Som en sten
Mina tankar fladdrar, de yr och skuttar, som en fjäril i lavendelrabatten eller ett barn som just fått nya vårskor. De är på jakt efter något att stanna vid.
Utanför rusar stormen, den sliter i fönsterspringan som för att ta sig in. Den piskar med magnolians grenar, den knuffar på solstolen. Den jagar vidare efter en gul plasthink med trasigt handtag.
Min kropp är stilla
Som en sten
En nyckelpiga landade på min näsa i natt
Jag undrar vad hon tänkte då
Jag tror inte nyckelpigetankar är särskilt stora
De finns inte
Utom när jag tänker på dem
Men då är de mina
Nyckelpigetankarna
Gå om intet av Sandra Gustafsson.
Reflektioner med inslag av avslöjanden.
Jag fastnar för Sara. Tobias har jag ingen tilltro till. Ett hemskt brott har begåtts, men det är hennes personliga historia jag fastnar vid. Ett livsöde som jag känner igen på flera sätt. Brodern är en bifigur, jag minns inte ens hans namn utan att läsa på baksidan.
Sandra Gustafsson skriver obarmhärtigt mot läsaren, allt är inte vad det verkar. Våra föreställningar knuffas på i flera steg. Inte ens när jag lägger ifrån mig boken är jag säker. Fortsätt läsa ”Tankar om Gå om intet av Sandra Gustafsson”