När vab kommer lägligt …

Det går så bra. Jag mår så bra. Schemat har varit fullt med roliga skaer, lite jobbigt att aldrig vara hemma nån kväll, men det blir en annan gång. Jag har sagt tack och hej till läkare och arbetsterapeut och jobbat heltid med föräldraledighet i några veckor. Så himla väl fungerande, har jag tänkt.

Och så kom det en helg, med logistikproblem, en superkul fest, och en missad möjlighet. Tvätt och matbeställning klarades med nöd och näppe, jag hamnade i sängen vid sextiden, med tankarna på en söndag för två och ett halvt år sen. Tårar och några otrevliga ord som ville sägas. Det blir självklart vila på måndagen. Nåt har jag väl lärt mig…

Barnen landar i huset och jag blir illamående av att tänka ut och fixa kvällsmat, vi klarar det med till slut. Tisdag är det dags för barnmorgon. Ena är trött och hängig så det blir VAB. Så skönt. Jag inser att jag inte var redo för jobb den dan heller, eller idag onsdag. Natten har spenderats med att fundera på vad jag ska rensa bort från nästa vecka och när jag ska jobba igen. Tungt. Skit.

Så har jag iaf börjat meddela. Plocka bort det som hamnade längst ner på listan. Bestämt mig för att skippa några saker till, men inte kunnat säga det högt riktigt än.

Och nu sitter jag nära sjuka barnet och mår bra av kroppskontakt, men katastroftankar är också nära. Det är bra att minnas att det gått rätt mycket upp och ner förut. Livet är inte statiskt.

Nu ska jag ta mig tillbaka till det som gör att jag får energi. Och ta bort det som tar energi. Ett problem är att bland annat mitt jobb just nu tar energi och nästan allt det som fyller kalendern i övrigt ger energi, tills det blir för mycket och jag, som nu, trillar över kanten.

Flera gånger förut har vab kommit lägligt i mitt liv, för att hinna ikapp med tvätten eller bara kunna andas och ta en eftermiddagsslummer på soffan. Jag gissar att jag inte är ensam om denna upplevelse, och det är nåt som är fel när en ska önska att nån blir sjuk för att kunna vara hemma lite.

Föreningslivet och #metoo

Egentligen är jag inte förvånad över hur sociala medier svämmar över av #metoo jag vet ju hur vanligt det är. Det får mig att fundera över min egen historia, och jag har ingen berättelse som jag lagt på minnet som platsar under taggen. Men tankarna vandrar vidare.

Jag har varit deltagare och ledare i föreningslivet från det jag var 9 till typ 23. Jag har gått otaliga scoutledarutbildningar, varit scout och ledare i flera olika grupper, sjungit i flera körer, varit på massor med läger och suttit i två styrelser med ansvar för ungdomsarbete. Inte nån gång kan jag minnas att vi pratade om kroppslig integritet, eller om nån handlingsplan vid trakasserier eller övergrepp. Och då är ju inte kyrkan särskilt förskonad från sexuella övergrepp genom historien även om inte just ‘min’ frikyrka varit i blåsvädret, så verkar det väldigt förmätet att tro att problemet inte skulle funnits. Har jag nånsin sopat nåt som liknar ‘pojkar är ju pojkar’ under mattan så är det bedrövligt. Fortsätt läsa ”Föreningslivet och #metoo”

Ingenjörens kulturtankar

Jag skriver dikter. Det är väldigt skönt. Konstigt ord kanske, men jag mår bra av det. Oftast kommer de bara till mig, från olika inspirationer i livet. De är olika, jag har ingen speciell stil, tror jag. Utom att jag hoppar över skiljetecknen.

Jag funderar på denna lilla bit kultur som jag producerar. Är den nyttig? Ja, för min egen skull uppenbarligen, men jag har ändå inte lagt in det på listan av saker som går att välja på när jag planerar ‘min tid’. Där finns promenader, läsa böcker, spela piano, vila, meditera och sjunga. Varför inte skriva dikter undrar jag? Varför hamnar det på vanliga att-göra-listan? Eller det gör de iofs inte, ‘de bare blir’, oavsett om jag tänkt skriva nån eller inte. Tänker jag att det ska bli nånting? Nånting mer än bara eget välmående, som de andra sakerna på listan bara är.

Fortsätt läsa ”Ingenjörens kulturtankar”