Föreningslivet och #metoo

Egentligen är jag inte förvånad över hur sociala medier svämmar över av #metoo jag vet ju hur vanligt det är. Det får mig att fundera över min egen historia, och jag har ingen berättelse som jag lagt på minnet som platsar under taggen. Men tankarna vandrar vidare.

Jag har varit deltagare och ledare i föreningslivet från det jag var 9 till typ 23. Jag har gått otaliga scoutledarutbildningar, varit scout och ledare i flera olika grupper, sjungit i flera körer, varit på massor med läger och suttit i två styrelser med ansvar för ungdomsarbete. Inte nån gång kan jag minnas att vi pratade om kroppslig integritet, eller om nån handlingsplan vid trakasserier eller övergrepp. Och då är ju inte kyrkan särskilt förskonad från sexuella övergrepp genom historien även om inte just ‘min’ frikyrka varit i blåsvädret, så verkar det väldigt förmätet att tro att problemet inte skulle funnits. Har jag nånsin sopat nåt som liknar ‘pojkar är ju pojkar’ under mattan så är det bedrövligt.

Vad ska föreningslivet göra? Vilka krav ska kommunen ställa på alla de som jobbar med våra barn och ungdomar? Det räcker nu. Vi måste se till att tjejers och kvinnors kroppar slutar vara till för vem som helst. Jag tänker på extra kommunala bidrag, hjälp med utbildning av ledare, genuspedagoger även till föreningar, krav på åtgärdsplaner och checklistor när trakasserier är ett faktum, underlätta anmälningar. Vad vet forskningen om vilka åtgärder som är lämpliga?

Det är olagligt att tafsa. Det ska varenda unge veta!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *