Ingenjörens kulturtankar

Jag skriver dikter. Det är väldigt skönt. Konstigt ord kanske, men jag mår bra av det. Oftast kommer de bara till mig, från olika inspirationer i livet. De är olika, jag har ingen speciell stil, tror jag. Utom att jag hoppar över skiljetecknen.

Jag funderar på denna lilla bit kultur som jag producerar. Är den nyttig? Ja, för min egen skull uppenbarligen, men jag har ändå inte lagt in det på listan av saker som går att välja på när jag planerar ’min tid’. Där finns promenader, läsa böcker, spela piano, vila, meditera och sjunga. Varför inte skriva dikter undrar jag? Varför hamnar det på vanliga att-göra-listan? Eller det gör de iofs inte, ’de bare blir’, oavsett om jag tänkt skriva nån eller inte. Tänker jag att det ska bli nånting? Nånting mer än bara eget välmående, som de andra sakerna på listan bara är.

En liten önskan om att få sätta ihop en bok nån gång, med vackra talande bilder kanske finns där djupt inne. Så läskig att uttala och erkänna. Jag som ingenjör, ska jag sitta här och tro att jag kan skriva en diktsamling. Förmätet, outbildad, oerfaren och okänd är jag för denna uppgift. Men det suger på nåt sätt.

Mitt bidrag till kulturSverige, eller? Just nu är det Vårtecken eller Vårdagar som jag skapar. Spännande, läskigt och totalt naket känns det. Och självklart lägger jag dem direkt på nätet. Ingen självbevarelsedrift alls.

Läs gärna poesi av mig.

Vad är det att skapa kultur? Jag spelar piano och sjunger, men skapar inget själv där. Jag skriver bokrecensioner, och nu då dikter. Jag skriver blogginlägg om politik och min vardag. Är det kultur? Text som text, och alla skapade av mig. Olika kvalitet, ingen korrekturläsning, inget filter. Blir det bättre eller sämre kultur då?

Och vad är det som gör att just den litterära texten är kultur. Jag som skriver progammeringskod nästan varje dag. Det är en skapande process, väldigt strukturerad, med ett tydligt mål. Och väldigt mycket tecken. Men det inget som någon läser för nöjes skull. Möjligtvis för att lära sig något eller för att rätta mina fel.

Men skapande göra jag ju även i köket. Muffins, majonnäs och inlagd sill har jag skapat idag. Men där handlar det mer om reproduktion av något tidigare verk, eller kanske en fri tolkning. Användandet av dessa verk blir förstörande på ett helt annat sätt än när du läser min kod eller mina dikter. Men det är förhoppningsvis njutbart på samma sätt som jag hoppas att mina dikter skänker njutning till den som konsumerar dem.

Det som skiljer ut dikterna från detta andra skapande blir då att de är för njutning, de går att konsumera om och om igen, och de är skapade av mig. Är det det som är kultur? Men all kultur är ju inte njutbar. Troligtvis tycker inte alla att mina dikter är det heller så det är inget hållbart argument. Ska inte kultur vara samhällsspeglande då, berätta nånting eller provocera? Då faller både min kod och mina kökskonster ganska platt.

I dikterna utgår jag från mitt liv. Med min utmattning och min familj i en vardag i våren. Det blir en spegling av samhället i sjukdomsbeskrivningen, en provokation i hur livet kan vara så tufft och så fullt med glädjeämnen på samma gång. Kanske också en provokation i hur lite av samhällets händelser som påverkar in i vardagslivet. I dikt tjugofyra står det till exempel:

Jag vandrar genom min värld
En värld som förändrats
Ett gruskorn har rullat
En blomma har slått ut

Det är inte mycket som ändras mellan promenaderna. Små detaljer som gör att livet går framåt. Trots att krig, diktatorer, hemlöshet och terror finns runt mig. Det är väl det som får provocera med min diktsamling. Och det som blir väldigt svårt att uppnå med mitt andra skapande.

Q.E.D jag skapar kultur. Coolt! Det trodde jag inte om mig.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.