När vab kommer lägligt …

Det går så bra. Jag mår så bra. Schemat har varit fullt med roliga skaer, lite jobbigt att aldrig vara hemma nån kväll, men det blir en annan gång. Jag har sagt tack och hej till läkare och arbetsterapeut och jobbat heltid med föräldraledighet i några veckor. Så himla väl fungerande, har jag tänkt.

Och så kom det en helg, med logistikproblem, en superkul fest, och en missad möjlighet. Tvätt och matbeställning klarades med nöd och näppe, jag hamnade i sängen vid sextiden, med tankarna på en söndag för två och ett halvt år sen. Tårar och några otrevliga ord som ville sägas. Det blir självklart vila på måndagen. Nåt har jag väl lärt mig…

Barnen landar i huset och jag blir illamående av att tänka ut och fixa kvällsmat, vi klarar det med till slut. Tisdag är det dags för barnmorgon. Ena är trött och hängig så det blir VAB. Så skönt. Jag inser att jag inte var redo för jobb den dan heller, eller idag onsdag. Natten har spenderats med att fundera på vad jag ska rensa bort från nästa vecka och när jag ska jobba igen. Tungt. Skit.

Så har jag iaf börjat meddela. Plocka bort det som hamnade längst ner på listan. Bestämt mig för att skippa några saker till, men inte kunnat säga det högt riktigt än.

Och nu sitter jag nära sjuka barnet och mår bra av kroppskontakt, men katastroftankar är också nära. Det är bra att minnas att det gått rätt mycket upp och ner förut. Livet är inte statiskt.

Nu ska jag ta mig tillbaka till det som gör att jag får energi. Och ta bort det som tar energi. Ett problem är att bland annat mitt jobb just nu tar energi och nästan allt det som fyller kalendern i övrigt ger energi, tills det blir för mycket och jag, som nu, trillar över kanten.

Flera gånger förut har vab kommit lägligt i mitt liv, för att hinna ikapp med tvätten eller bara kunna andas och ta en eftermiddagsslummer på soffan. Jag gissar att jag inte är ensam om denna upplevelse, och det är nåt som är fel när en ska önska att nån blir sjuk för att kunna vara hemma lite.

dikt nio

Där jag står är det regn
Ett stilla regn
Stilla, men så fullt av rörelse
I min uppåtvända hand faller en droppe
och en till
Oregelbundet landar små sfärer av kyla i min varma handflata
Ett möte, en kollision
Men ytan är opåverkad, i handflatan syns ingenting, det fuktiga går att torka bort
Det är bara känselnerverna som berörs
Där jag står är det regn

Solen är någon annanstans
Just nu

Hur kan vi bli friskare

Underligt hur det är ibland. När en är fokuserad på något speciellt dyker det upp flera saker inom samma tema. Just nu är det mycket om mitt mående, som jag funderar på. Och min kapacitet inom olika områden. Dessutom har jag fått avslag på min överklagan från försäkringskassan, så även hela systemet funderar jag en hel del på. Som på beställning dyker då två väldigt bra texter upp från olika håll.

Ge hjärnan medveten hjälp att bryta onda cirklar diskuterar utifrån en avhandling om kvinnors psykiska ohälsa vilka metoder vi kan ta till för att sakta träna upp de funktioner som försvunnit vid insjuknandet. Jag känner igen mycket om hur funktioner i pannloben tagit stryk och sakta behöver övas upp igen. Jag har fortfarande problem med mycket och snabb ny information. Planering måste jag vara noga med, sitta ner och ta mig tid. Kolla busstider och skriva ner logistiken till exempel.

Fortsätt läsa ”Hur kan vi bli friskare”