Vad betyder valet egentligen?

Jag undrar om du förstår vad det här valet betyder? För mig handlar det inte om högre eller lägre skatt, mindre barngrupper i förskolan och jämställda löner. 

Först och främst handlar det om liv och död. Ska mina partikollegor och våra väljare ses som värdiga att stanna i Sverige? Valvakan blir en rysare för oss. Valresultatet påverkar oss in på skinnet. Vilket Sverige vill väljarna ha?

Om Sverigedemokraterna får mer makt blir retoriken hos alla än brunare. Det har vi redan sett. Det blir ok att hata (aka skylla på) både invandrare, hbtqpersoner och feminister. Sjuka, utsatta och marginaliserade individer pekas ut som fuskare, lata och parasiter.

I min värld vill alla göra sitt bästa. Ingen människa är en parasit, ingen människa är illegal. Vissa har bättre förutsättningar än andra på vår resa genom livet, och vi får hjälpas åt att göra världen lite bättre för oss själva och varandra.

Så när vi har röstat för en politik med fokus på mänskliga rättigheter, då kan vi prata om ersättningsnivåer, kollektivtrafik och kultursatsningar. Innan dess fokuserar vi bara på vår överlevnad.

Orden sviker. Jag står inte ut med att tänka på möjliga utgångar. Jag står inte ut. Och då är mitt enda “fel” att jag är frånskild kvinna. Så jag fortsätter kampanja för att mänskliga rättigheter ska vinna den nionde september.

Snälla hjälp mig undvika mardrömmen.

Kram

Föreningslivet och #metoo

Egentligen är jag inte förvånad över hur sociala medier svämmar över av #metoo jag vet ju hur vanligt det är. Det får mig att fundera över min egen historia, och jag har ingen berättelse som jag lagt på minnet som platsar under taggen. Men tankarna vandrar vidare.

Jag har varit deltagare och ledare i föreningslivet från det jag var 9 till typ 23. Jag har gått otaliga scoutledarutbildningar, varit scout och ledare i flera olika grupper, sjungit i flera körer, varit på massor med läger och suttit i två styrelser med ansvar för ungdomsarbete. Inte nån gång kan jag minnas att vi pratade om kroppslig integritet, eller om nån handlingsplan vid trakasserier eller övergrepp. Och då är ju inte kyrkan särskilt förskonad från sexuella övergrepp genom historien även om inte just ‘min’ frikyrka varit i blåsvädret, så verkar det väldigt förmätet att tro att problemet inte skulle funnits. Har jag nånsin sopat nåt som liknar ‘pojkar är ju pojkar’ under mattan så är det bedrövligt. Fortsätt läsa ”Föreningslivet och #metoo”

Att vara människa som jag lär

Det är inte lätt att vara människa. Särskilt inte kvinna och feminist verkar det som. Jag är lyckligt lottad för jag märker det inte personligen, men desto mer tydligt i media. Det går nästan inte att göra rätt helt enkelt. Jag tänker på två mediala händelser och deras kommentarer främst, nämligen att Schyman kommenterade ett bröstskämt på internationella kvinnodagen och Kawesa har använt RUT-avdrag. Jag blir bara trött av alla kommentarer på dessa två händelser, men så lite irriterad och arg också. Det är bra, kreativt!

Jag är feminist och reagerar på sexistiska skämt varje dag, även internationella kvinnodagen, och kan trots det fokusera på den politik jag vill. Till exempel att motverka allt förtryck, i mitt hem, i Linköping, i Sverige, i media, i världen så gott jag kan. Det finns ingen motsättning i att inte gilla dåliga skämt och jobba för en bättre värld. De flesta människor har flera sidor och ganska hög kapacitet. Det är helt självklart så varför ska det bli en stor grej. Nu jobbar vi vidare mot en bättre värld, skiter i att dra sexistiska och rasistiska skämt, och fortsätter utbilda män, och kvinnor, om hur de undviker att förtrycka.

Fortsätt läsa ”Att vara människa som jag lär”

Individuell föräldraförsäkring

Jag är förundrad över att diskussionen om en försäkring från samhället på allvar förs med individens upplevelser som enda argumentation. Nu senast var det krönikan Vi skulle aldrig dela lika på föräldraförsäkringen i Expressen som fångade min uppmärksamhet. Den behandlar ett speciellt fall. Nämligen skribentens personliga erfarenheter av just sin familj. Det är självklart inget underligt perspektiv. Men om vi lyfter blicken från de enskilda fallen först, och tittar på det samhälle vi lever, och även funderar på hur vi vill ha det.

Det samhälle som jag ser som feminist, och givet bland annat SCBs statistik, ser kvinnan som den främsta föräldern och mannen som en bonus. Vi har kommit långt, men fortfarande ser det övervägande ut så här. Kvinnorna vabbar mest, tar ut mest föräldradagar och är de som oftast går ner i tid under småbarnsåren. Kvinnorna sköter finkläderna, flätorna, nya stövlar och kalasinbjudningar. Mammor ses fortfarande som högre risk att anställa eftersom de har högre frånvaro, kvinnor i stort eftersom de kanske kommer att skaffa barn. Detta gäller inte i samma utsträckning för pappor, och inte alls för barnlösa män. Det är fortfarande uppdelat i flick- och pojkleksaker fast vi tänker att vuxna kan ’leka’ med samma oavsett kön. Fortsätt läsa ”Individuell föräldraförsäkring”

Internationella kvinnodagen i mitt liv

Jag är feminist!

Jag vill att det ska synas i min vardag. Jag hoppas att det gör det. Att jag inte fastnar i invända mönster och föreställningar, utan reflekterar och agerar medvetet. I mitt arbete i F! är det på nåt sätt enklare, för det är stora frågor, viktiga. Våld i nära relationer, anti-militarism, anti-rasism, sextimmars arbetsdag, miljö och naturmedvetenhet, en likvärdig skola för alla och så vidare.

Men hur märks dessa frågor i min vardag? Hur uppfostrar jag mina barn till feminister, hur visar jag min omgivning vad det innebär, mina kollegor, släktingar och vänner. Jag vill ju visa världen att feminism är det enda vettiga om vi ska få en bättre värld. Då räcker det inte att skriva debattartiklar och hålla styrelsemöten och prata med andra feminister. Jag måste leva som jag lär. Såklart! Det ska ju alla göra.

Fortsätt läsa ”Internationella kvinnodagen i mitt liv”