Jag är förundrad över att diskussionen om en försäkring från samhället på allvar förs med individens upplevelser som enda argumentation. Nu senast var det krönikan Vi skulle aldrig dela lika på föräldraförsäkringen i Expressen som fångade min uppmärksamhet. Den behandlar ett speciellt fall. Nämligen skribentens personliga erfarenheter av just sin familj. Det är självklart inget underligt perspektiv. Men om vi lyfter blicken från de enskilda fallen först, och tittar på det samhälle vi lever, och även funderar på hur vi vill ha det.
Det samhälle som jag ser som feminist, och givet bland annat SCBs statistik, ser kvinnan som den främsta föräldern och mannen som en bonus. Vi har kommit långt, men fortfarande ser det övervägande ut så här. Kvinnorna vabbar mest, tar ut mest föräldradagar och är de som oftast går ner i tid under småbarnsåren. Kvinnorna sköter finkläderna, flätorna, nya stövlar och kalasinbjudningar. Mammor ses fortfarande som högre risk att anställa eftersom de har högre frånvaro, kvinnor i stort eftersom de kanske kommer att skaffa barn. Detta gäller inte i samma utsträckning för pappor, och inte alls för barnlösa män. Det är fortfarande uppdelat i flick- och pojkleksaker fast vi tänker att vuxna kan ’leka’ med samma oavsett kön. Fortsätt läsa ”Individuell föräldraförsäkring”