Min sjukskrivningsberättelse

Första dagen

Det var en söndag i april 2015 som jag vaknade och allt kändes bedrövligt. Jag ville inte gå upp ur sängen, jag var sur, tvingade i mig frukost och gick och la mig igen. ”Imorgon kommer barnen jag måste handla”, var den dominerande tanken. Jag och M var i hans lägenhet och det enda jag kunde uttrycka var att jag måste hem. Han trodde jag var sur på honom och muttrade ok. När vi så gick till dörren för att åka brast det. Jag skrek-grät ”jag orkar inte” och rusade till sängen, kastade av mig glasögonen och bara grät och hulkade. M kom efter och låg och höll om mig tills jag kunde andas ordentligt. Han säger att jag var helt vit om läpparna och han försökte få i mig yoghurt, men det ville jag inte. För mycket kolhydrater, ha ha. Vi tänkte att vila är bra, så lite slummer i soffan, lunch, och en ihopkämpad inköpslista senare tog vi oss via affären hem till huset.

Första veckan

Redo för en ny vecka! Så korkat. Min syster försökte påpeka att jag borde kolla upp mig, men nej då, nu har jag ju sovit och en natt på det så blir det finemang. Så, måndag på jobbet som vanligt, hämta barn som vanligt och fixa mat och sånt där. Jag klarade mig till klockan nio på tisdagen, då jag inte kunde läsa mejl längre. Jag som hade tänkt klara mig till eftermiddagens utvecklingssamtal och berätta att det var lite jobbigt då. Fick ta en paus på jobbets toa för gråt och åkte sen hem och ringde sjukvården. Eller företagshälsovården var det ju. Det skulle jag gjort annorlunda om jag fick göra om, för det är nu efter mer än ett år, i kontakt med vårdcentralen, som jag känner att jag får hjälp på riktigt. Den där tisdagen minns jag inte riktigt ordningen på saker. Jag vet att jag låg i sängen, att jag satt ute, att jag ringde för att barnen skulle ta bussen hem. Jag vet inte om jag skrev till mamma och pappa den dan. Men antagligen. Jag orkade inte prata i telefon, inte ens med dem. Jag minns att jag kände det som att jag var tvungen att planera massor då, för hur de skulle kunna hjälpa till. Och det orkade jag inte. Läkartiden jag fick blev veckan efter. Det var också massa beslut som skulle tas angående optioner och aktier på jobbet, jag som strategiskt viktig anställd blev erbjuden ett gäng. Och papper skulle tas emot och läsas och skrivas på. Jag minns att jag fick panik när en kollega erbjöd sig att komma hem med dem. Jag ville verkligen inte träffa någon. M fick vara kurir.

Läkarbesöket och behandlingen

När jag kom in till läkaren brast det igen. Jag grät nästan under hela besöket, men kunde ändå förmedla lite information. Medicinering, vila, utomhusvistelse och terapeut blev första åtgärden. Jag fick börja ta escitalopram. Jag är oerhört skeptisk till psykofarmaka, men lät mig övertalas om att det inte var nån fara. “Det värsta som kan hända är att det inte hjälper.” De första två veckorna var bedrövliga, precis som det gick att läsa mellan raderna i bipacksedeln. Jag låg ibland i fosterställning och bara grät eller stirrade i väggen. Kramar framkallade gråt, omtänksamma sms likaså. Sen lättade det lite. Efterhand har vi ökat dosen och jag äter sedan ungefär ett halvår full dos. Jag kan inte säga säkert att det hjälper, men jag tror det. Det är iaf bättre än när jag åt 15mg, då vara allt beiget. Blev inte ens lite glad för presenter. Det som var oväntat för mig var att träning inte hjälpte, tvärtom. När jag en gång under försommaren varit ute och sprungit för jag var sugen så blev jag mycket sämre efteråt. Jättedeppig. Läkaren förklarade att hela mitt system var överansträngt så det fanns ingen kraft över. Men nu kan jag springa på riktigt igen, och mår bra av det. Jippie!

Våren 2015 var underbar. Vädermässigt. Jag satt många dagar ute i solen och läste, fikade eller blundade, under en blommande magnolia, i ett lähörn eller bredvid kanalen. Jag började logga mina promenader i runkeeper, och se till att jag tog en kort varje dag. De gick väldigt långsamt i början, och det var bra att det finns bänkar längs kanalen att vila på.

Att förstå

När jag tittar på mejlen med min chef så inser jag hur dåligt jag förstod allvaret. Jag hade inte en aning om att jag skulle vara hemma på heltid i flera månader och inte ens vara tillbaka i fulltid efter ett och ett halvt år. Ett mejl handlar om att jag ‘inte kommer börja jobba heltid innan semestern’, no shit. I slutet på augusti började jag jobba 25%, jag var helt slut efter första dagen. Jag har också varit väldigt rädd för att komma till olika platser där jag mått dåligt. Jag ville inte på väldigt länge åka in till Ms lägenhet. Till jobbet var det helt otänkbart att ta sig. Första gången jag var där var på ett avskedsfika för en kollega precis innan sommaren, jag var oerhört nervös och spänd innan, men det gick bra. Choklad och lite småprat. Det är ingen på jobbet som är särskilt privat, det kanske hjälper i såna lägen.

Det är många som undrar varför det hände. Jag med. Jag tror inte det är jobbet specifikt, utan en massa saker sammantaget. Det är mina barn och relationen till deras pappa, mitt hus, mitt jobb och mitt förhållande. Eller snarare oro för dessa på olika sätt. På det så hände det några otrevliga saker under våren 2015 som antagligen gjorde sakerna värre. Jag blev lurad vid försäljning av min bil, och jag fick åka med min dotter i ambulans. Sen finns det tillfällen i backspegeln där jag reagerat starkt på olika sättt, som kan tänkas tyda på att något inte var hållbart. Men det är lätt att vara efterklok. Veckan innan jag kraschade pratade jag med vänner om hur vanligt det blivit med att gå in i väggen. Veckan innan! Hos terapeuten hittade vi några händelser i min barndom som jag fick hjälp med att hantera, men jag tror inte att de bidragit till att jag gick in i väggen, snarare till att jag reagerar starkt på uppbrott och avsked nu. I utmattningen blir allt dåligt förstärkt. När M gick till jobbet kände jag mig helt övergiven och grät. Av företagshälsovården fick jag tio besök hos terapeuten, det var klart i början på hösten, strax efter att jag började jobba 25%.

Vardagen

Det tog lång tid innan jag klarade en vecka med barnen själv. Särskilt hämtning vid skola och fotboll blandat med att fixa mat kunde vara helt övermäktigt. Jag gjorde schema med alla tider och när jag behövde åka, för att slippa komma ihåg och tänka ut varje dag. Ett barn hos en kompis mitt i allt gav panikattacker. Sen var jag så trött veckan efter att jag inte klarade att förbereda, så det blev samma visa nästa gång. Att träffa och prata med folk var jobbigt, att hitta på mat, att läsa, att packa för en resa, att göra fysiska saker, allt var jobbigt. Allt krävde vila eller sömn, eller delegering.

Sjukskrivning

Försäkringskassan är ur funktion. Efter lite drygt ett år fick jag veta hur reglerna för sjukskrivning ser ut, med de tre etapperna på tre månader, sex månader och 12 månader, där nya bedömningar ska göras kontinuerligt och kontakter mellan fk och arbetsgivaren ska tas för att se vad som går att göra. Detta var som sagt efter ett år, i maj iår. Strax efter det blev jag utsparkad. Enligt fks bedömning kan jag jobba mer än 75% på ett kognitivt enklare jobb, så jag får inte mer sjukpenning. Jag borde söka nytt jobb. Det håller inte jag och min läkare med om, och beskedet gjorde att jag backade flera steg i ork och humör.

Nu har jag landat, jag har överklagat, jag vet att jag klarar mig ekonomiskt ändå, och har kommit överens om att va tjänstledig på 25% så länge det behövs. Det är skönt! Idag Jag jobbar 75% sedan 8/8 2016 och har från och med september valt att lägga upp det så jag får en dag ledig i veckan. Och barnveckorna jobbar jag lite mindre. Den lediga onsdagen har funkat super hittills. Då vet jag att jag hinner fixa saker och behöver inte hoppas orka efter jobbet.

Jag tränar regelbundet, just nu löpning minst två gånger i veckan. Det är långt kvar till forna glansdagar, men jag mår väldigt bra av det. Humöret går upp och ner, jag kan bli deppig av saker jag inte riktigt orkar, eller av elaka tonfall. Jag är tröttare än förut, men oftast räcker det med nattsömnen och någon stund av vila under dagen. Jag vågar göra projekt och jag vågar vila och avbryta planer. Jag klarar oxå av hastigt ändrade planer, såsom att nåt barn följer med en kompis, men det tar väldigt mycket energi att tänka ut nya logistiken.

Det är några saker som jag gör, som är tänkta att hjälpa mig. Jag tänker ofta på mina axlar, och försöker slappna av i dem. Jag promenerar och eller mediterar minst 10 minuter varje lunch. Och jag prioriterar mina saker före att få mat på bordet i tid, eller ren diskbänk. Jag har också kontakt med en kurator på vårdcentralen, och en terapeut på råd&stöd, båda för att få hjälp med vad som tar energi i min vardag.

Hatten av om du orkat hit

Det här blev jättelångt, men jag har varit sjukskriven ett och ett halvt år så det var väl inget annat att vänta. Det har hänt massor längs vägen, avklarade semestrar, djupa dippar, härliga stunder, men det får vi ta när det passar.

1 reaktion till “Min sjukskrivningsberättelse”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *