Tankar om boken Svedd

Jag har precis avslutat boken Svedd av Sandra Gustafsson, jag läste flera kapitel både igårkväll och imorse och det finns massor att tänka och säga om denna bok.

Den är svart, var min första tanke när jag la ifrån mig den. Men den har nog många färger. Den handlar både om hopp, kärlek, utsatthet, vad som formar oss, hur samhället tar hand om oss och mycket mer. På en skala 1-5 får den en stark fyra. Läs den!

Gustafsson beskriver känslor på ett knivskarpt sätt. Hon beskriver det underbara att vakna på morgonen och krypa intill sin kärlek och somna om värmd av mage mot rygg, lår mot lår och knäskål mot knäveck. Hon beskriver lyckan att busa med mamma på en gräsmatta, och skratta tillsammans så det porlar.

Men hon beskriver också den avgrundsdjupa ångesten när de som borde älska sviker, och den fruktansvärda skammen, och äcklet, efter övergrepp. Gustafsson byter tid mellan nästan varje kapitel, men känslan hos huvudpersonen tar mig oftast direkt till rätt ställe. En del ställen återkommer vi till genom hela boken och en del är bara en kort glimt. Svedd handlar om Helena som hos en psykolog ska få hjälp att reda ut varför hon är där hon är i livet. Snart fyrtio och nåt hemskt har hänt får vi veta ganska tidigt. Så här i efterhand är det svårt att minnas i vilken ordning informationen kommit, för bilden av Helena har målats på ett tydligt sätt och jag ser hennes utveckling och liv framför mig.

Vill du inte veta nåt om boken, slut läsa detta inlägg nu. Jag kommer ta upp händelser från den.

Hon är fruktansvärt trasig, sviken av både mamma och pappa på olika sätt, sviken av skolan och samhället. Men hon har några ljuspunkter att hålla fast vid, det är en vän i skolan som inte frågar varför de inte kan vara hemma hos Helena utan bara finns. Och vännens familj där de kramas varje dag. Kramar Helena också. Barnet som kunde fått en chans att läka skymtar där, men hon blir kvar hos mamma som inte ser eller bryr sig, och träffar pappa som förgriper sig fruktansvärt på henne, om Helena inte kommer ’ska han döda sig’. Vilket ohyggligt ansvar på ett barn.

Och så i vuxen ålder träffar hon den stora kärleken. En ofattbar, skrämmande lycka, hon trodde inte kärlek fanns, hon har aldrig sett eller upplevt det mellan vuxna. De lever i ett rus, och Helena vågar öppna sig som hon aldrig gjort förut. Det tar ett tag innan vi inser problemet, hon är den andra kvinnan. Och jag blir så förbannad. Vilken praktidiot. Han är såklart underbar och älskar Helena mest av allt, men det går inte att lämna frun. Ingen vet varför. Helena slits sönder av att inte få ha honom alltid, att inte få vara ett par jämt, men lika mycket av tanken att inte få ha honom alls. Den frustrationen och bergochdalbanan är beskriven så vi både dras med upp och ner. Och vi bara önskar att det ska ta slut.

Det tar slut. Oväntat och abrupt. Och när jag läser bokens tack får den en dimension till. Först tackas författarens mamma, för att ha inspirerat till boken med sitt liv. Och eftersom jag har läst Sandra Gustafssons biografi Maskrosungen vet jag att hennes mamma bland annat var allvarligt psykiskt sjuk och hörde röster och levde på gatan. Vad var det egentligen som hände i Helenas liv? Och vad var bara i hennes huvud? Hur länge försökte samhället hjälpa?

Boken slutar med total förnedring. Helena som så länge inte velat leva, skriver i sitt eget blod, skär loss hud för att kunna skriva mer. Hon skriver till kärleken som svek, hon skriver nytt, skriver om. Hon kliver i glassplittret, hon ligger i det, hon använder det för att skära loss huden på huvudet. För att känna smärtan i hela kroppen, för att ta kontroll och inte låta instinkterna ta överhanden.

Det är så svårt att förstå och jag önskar med hela mitt hjärta att denna person bara är fiktion, men jag är rädd att hon finns i olika skepnader på flera ställen runt mig. Jag är glad att ha läst den, men frustrerad över verkligheten den beskriver.

KRAM

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.